Varför så nedlåtande?

Igår var det jättetrevligt att träffa Jockes släkt då vi åkte till Stockholm för att fira en 70 åring.
Alla var jättetrevliga och alla hade det bra.

Det finns några saker som gör mig ledsen att så många ska påpeka, detta är när man pratar om jobb. Jag har kommit fram till exakt vad jag vill göra och vad jag vill jobba med. Jag vill gärna jobba med barn som har visst funktionsnedsättning eller särskilda behov. Vad jag har hört är att jag då behöver en ordentlig utbildning i form av tre-fyra år på högskola/universitet.
Det som då blir tråkigt när man pratar om detta är att det är så många som på en gång låter negativ och nedlåtande om det man vill göra. Det första jag oftast får höra är, usch, vill du verkligen jobba med det, det är ju så underbetalt. Jo, tack jag är medveten om det, men vad ska jag göra då? Tala om för mig vad jag ska jobba med, eftersom pengarna ska betyda så mycket. Jag tycker att detta är något som passar mig och jag har länge tänkt på vad jag ska göra och vad jag ska bli och då har jag bara kommit fram till vad jag inte vill göra. Men nu vet jag! Det känns bra för mig att jobba med detta! Så snälla, sluta låt så negativ jämt om allt slit som man får göra och unna mig istället att jag hittat det jag vill! Och lika så att det finns personer som vill vara med de som behöver lite extra hjälp ibland.
Det blev lite diskussion kring detta igår och jag ber om ursäkt att jag blev så irriterad men det är så tråkigt när det alltid ska låta så neråt. Det jag blev jätteglad över var att Jeppe tipsade om personlig assistent utbildningar som finns istället för att gå en lång utbildning. Det är jag tacksam för! :)

Idag blir det fika med tjejerna som jag inte hunnit se på länge, och senare åker vi till Jockes pappa för han fyllde år i onsdags och vi firade aldrig honom då.
Ha en bra söndag! Puss o kram!! //My